Sjukskriven, sorg, depression.

Bah, vad är det för skit som händer?
När jag hade mina underbara inneboende sov jag ”bra”. Jag kan inte säga att det var superbra, men nån form av hyfsad sömn fick jag iallafall, trots nattuppvak pga lilltösen och tidiga mornar då hon tyckte att jag skulle upp och roa henne och inte mamma. Jag kanske somnade runt 1-2 då och upp vid 6-7 men det funkade, jag kände mig oftast rätt pigg. Nu är jag otroligt glad om jag ens somnat kl 4, 5 är rätt bra med, men när klockan börjar närma sig 6-7 så börjar jag tycka att det inte är nån vits att sova. Idag var det tänkt att jag skulle upp runt 11, och jag vet tyvärr att somnar jag nu så tar jag mig inte upp. Nånstans i min naiva lilla hjärna så tror jag att om jag är vaken hela dagen så somnar jag tidigt ikväll. Problemet är att det brukar inte funka…men jag har en plan, ska tvinga mig in hemma hos mina fd inneboende och sova där, så kanske kanske jag kan slappna av tillräckligt så jag kan somna.
Ska egentligen iväg och fixa en dator idag som jag lovat sen långt innan jul, men min hjärna kommer inte vara på topp och den där datorn har bara gett mig bryderier så jag tror att jag (återigen) får skjuta på skiten. Dåliga samvetet lurar i hörnet, men får försöka tänka på att jag vet att jag ändå inte skulle lösa nåt ifall jag lämnat hjärnan kvar i sömnstadiet.

Idag ska en kompis pappa komma och fuktmäta badrummet hos mina fd inneboende. Han jobbar mkt med skaderenovering på stort byggföretag, så om nån vet så ska det vara han. Sen ska hyresvärden bombas med telefonsamtal tills dom gör något åt skiten, det är fruktansvärt att det ens får vara så länge som det varit. Man tycker ju dessutom att när det bor en 7½ månaders bebis där att dom skulle bry sig lite mer, men dom ser väl bara att hyran betalas den månad den ska in sen är dom nöjda. Men nu är det upp till kamp!! Pratat med flera andra som bor i samma hus, alla har nåt slags problem med badrummet, en får upp någon slags mask (nej det är INTE silverfiskar, masken har skickats till labb men dom kan inte säga riktigt vad det är) och en annan blir jättedålig i magen, hon har testat att bo på annat ställe varannan vecka och då är det som det ska med den biten. Så nåt allvarligt fel är det på hela kåken! Ska bli spännande att se vad P har att säga om situationen, dömer han ut det så blir det att E får gå med i hyresgästföreningen och så får man ta strid därifrån, för det är oacceptabelt att låta det vara som det är!
Risken finns ju även att lilla M utvecklar allergier/astma pga det där, jag som ändå inte varit så känslig för sådant förr vad jag vet reagerar ju kraftigt av det, hur är det inte då för en liten stackars oskyldig bebis? Åhh, jag blir så arg! Men det har ni nog redan märkt  då jag skriver en hel uppsats om det haha 😉

Nä, upp och duscha och sen kolla ifall dom har vaknat så jag får åka dit, äta frukost och försöka mota tröttheten under dagen.

Jag förstår inte varför jag inte kan somna, när jag gäspar så käkarna håller på att gå ur led. Har försökt sova sen kl var halv ett. Ja, det har ju gått jättebra vilket syns…jag har ont i käkarna av att ha gäspat så otroligt mycket men får ändå inte somna. Tankarna snurrar så snabbt att jag inte hinner sortera dem.  Det är inte ens jättemycket ångest i tankarna, de flesta handlar om vardagliga saker, men jag kan inte släppa dom, lägga undan till senare och dom växer så jag blir för uppe i varv för att somna.
Jag har tom tagit sömntablett (har inte gjort särskilt mkt på slutet) men den gav inte effekt, blev bara yr, men somna? nej nej…
Nu har jag gett upp, hade siktat in mig på att vara uppe kl 11 och även om jag får sova 4½  timme om jag somnar nu så kommer jag inte ta mig upp kl 11, utan det blir snarare 13 och då är försöket att bli trött ikväll förstört. Så bäst att hålla sig vaken så länge det går.

Ska på middag hos mamma o pappa kl 14. Förmodligen en av anledningarna till att jag inte kunnat sova, fast har varit såna här nätter länge nu. Men inatt är annorlunda, så anledningen ligger nog där. Att träffa mamma är alltid jobbigt, men i olika grader. Tycker dom senaste gångerna jag varit där att jag sett någon försämring hos henne, även om det känns som att så mycket sämre kan det inte bli. Men av det lilla hon har kvar av sig själv har en bit till försvunnit. Vet inte riktigt hur jag ska förklara den, men hon har tappat lite mer av det som man såg var ”mamma”. En spärr på nåt sätt som brustit, hon har inte kunnat prata på säkert ett år, men hon har ibland lyckats få ut några ord, och ibland nåt mummel ingen förstår, men nu är det ett annat slags mummel, som jag förknippar med mycket mycket sämre, en försämring helt klart, men kan som sagt inte riktigt förklara den. Detta är jobbigt att märka, tror nog det bara är jag som lägger märke till det, är nog känsligast för dom här förändringarna.
Om jag bara kunde få en timme till med den friska mamma…få prata med henne en sista gång, få lite stöd och omtanke av henne, inte behöva ge den åt henne som jag gjort dom senaste 6 åren.

6 år…så länge har vi levt i detta helvete…jag kan inte fatta det. Min älskade mamma, som alltid var där för mig, som alltid stöttade, visade sin kärlek och omsorg…alltid var min stöttepelare…hon är helt borta…kvar är det förbannade skalet av tomhet. det gör så ont att titta på henne, se att det ju faktiskt min älskade mamma som sitter framför mig, men ändå finns hon inte där…det är som att ta och sy igen ett sår, låta det börja läka, för att sedan rycka stygnen utan bedövning och skära upp såret igen, gång på gång på gång.

Jag vill bara fly från mitt liv, mina minnen, från mig själv. Få vara något annat och slippa dras med alla problem mitt liv tillfört.

Jag vill få vara älskad, ha någon vid min sida som bara finns där för mig, men någon sån person finns inte. Alla har sitt, sina, som de åker hem till. Jag fick leva i en illusion om detta ett tag, när mitt gudbarn och hennes mor bodde här i en månad. Jag fick känna mig älskad, behövd, önskad. Kändes nästan som en liten familj, trots att vi inte är det. Men hon var ju självklart tvungen att flytta hem, gick ju inte att bo så här hur länge som helst. Den perioden var bland de lyckligaste jag haft på flera flera år. Jag sov nästan normalt, jag drömde i stort sett inga fruktansvärda mardrömmar, jag hade ro i kroppen, jag TRIVDES med livet!  Men så fort dom flyttade hem så kom allt tillbaka…sömnen gick åt helvete, klarade inte av att få ro i kroppen, går på helspänn dygnet runt, kan aldrig koppla av.
När jag hörde lilla M’s lugna andetag när hon sov kunde jag slappna av. Jag känner en sån kärlek till det lilla livet så det går inte att förklara. Att få ha henne nära så länge gav mig en påfyllning av vad jag behövde; närhet, omsorg och ett barns ovillkorliga kärlek. Sen även vad jag fick från hennes mamma, stabilitet i livet, rutiner och samtidigt hjälpa henne genom att avlasta henne lite ansvar över underverket, så hon fick lite vila, sovmorgon och släppa lite på ansvaret hon har dygnet runt.  Det gjorde mig så gott…och det är så jobbigt när det inte finns här längre.

Det här är inte det liv jag vill leva…