Jo jag lever fortfarande

Evigheter sen jag skrev något nu. Tappade bort bloggen på vägen nånstans…

Händer mycket nu som gör att allt snurrar i skallen. Behöver pränta ner det tror jag.

1. Blir utförsäkrad på torsdag. Samtidigt blir jag anställd på 50% där jag nu arbetstränat i 1,5 år. Kommer dock få 2-3000 mindre/månad efter skatt. Lite orolig för vad som händer den halvtiden jag inte jobbar, vad kommer krävas av mig?

2. 11 januari vaknade jag på morgonen, skulle gå in till badrummet och göra morgonbestyr, hade bråttom då vi hade konferens med jobbet. Kliver på hallmattan som e dyngsur. Kollar in i badrummet och det är vatten fulla golvet. Skynda sig städa undan saker, ringa vicevärden och sen fick jag dra till utbildningen.
När jag kom hem så hade slambilen varit där, och det var vidrigt i badrummet och hallen.
Jag ringde vicevärden men inget svar, fortsätter till ordföranden som säger att de har ju städat.. Hmm jao om man kallar att använda mina handdukar å torka vattnet med för att städa, så jo visst.
Jag får kämpa som fan, han blir otrevlig och jag arg, när jag blir arg gråter jag och var tvungen att avsluta samtalet.

Min syster ställer upp å ringer, får tag i bitr vicevärd för det visar sig att ordinarie åkt på semester i en månad.
Hon får oxå kämpa med honom men till sist fick vi igenom att de ska städa igen.

De städar men lukten ligger kvar, avloppsvatten luktar inte gott!!

I måndagskväll satt jag och kollade på tv, när jag hör hur det bubblar rejält i ledningarna efter att nån spolar. Jag går till badrummet och ser hur vattnet börjar stiga upp ur golvbrunnen, snabbt. Jag ringer bitr vicevärden som ber mig ringa ordf. Han blir arg å säger att det är mitt fel, jag står på mig å säger att jag omöjligt kan ha orsakat ett stopp på en vecka! Han försöker få tag i nån slamsug men ingen svarar. Han plus en till kommer till lägenheten, då får jag höra att vattnet forsar ner i trapphuset, från min lägenhet. Mysigt :S
De konstaterar att de inget kan göra utan det ska få ligga så där under natten… Jag drar därifrån o sover hos pappa. Dagen efter åker jag dit, precis då lämnar ordf lägenheten, han går upp med mig, han säger jävligt sarkastiskt att ”nu kan du inte klaga på städningen iallafall”
Det ligger pappersrester fulla golvet, och i duschen finns det avföring kvar, eh? Städat??
Jag orkar inte ta striden där, utan tänkte städa upp själv. Men min vän och chef C förbjuder mig. Hon ringer till ordf och får ta FYRA långa samtal för att övertyga honom att det måste saneras ordentligt.
Hennes pappa arbetar med just vattenskador på ett byggföretag och han säger att golvet måste rivas upp genast!
Jag har försökte få ordf att förstå det men han har sagt att de inget gör förrän de vet om det händer igen, och att de ska ha möte 18 feb och diskutera då.
Jag tjatar å grejar å ringer till jurist på HSB och till slut förstår han att han måste göra det nu. Får till att min väns pappa är den som gör jobbet. När han kommer dit å river har det runnit väldigt långt under golvet, korkmattan som låg under klickgolvet rinner det om… Ordf inser nog vad han gjort, och försöker slingra sig men snickaren säger att detta är pga han inte agerat. Så skönt att jag fick upprättelse!
Så nu ska det saneras och torkas, bytas golv, tapet å ev en del i köket beroende på hur det ser ut där.

Nu måste jag bo på annat ställe i minst 2 veckor. Vill bara få flytta hem!

Det var lite om hur det ser ut just nu..

Just det ja! Har blivit tvillingmoster med, till en flicka å en pojke, världens finaste!

Inte skitkul direkt

Jaha nu är det så där längesen jag skrev igen, vet inte varför jag gör så…
Iallafall så var det dags för ny röntgen igår, urinvägsöversikt. Jag var tvingad att dricka 2 liter laxabon innan för att tömma tarmarna, det gick dock inget vidare. Jag kunde inte svälja klunkarna innan smaken gjorde att det kom upp igen, spädde ut å spädde ut men det gick inte ändå att tvinga ner mer än lite drygt en halvliter. Var nervös över att det inte skulle räcka och att de då skulle missa stenen.

Urologen jag pratade med sa nämligen att stenen låg på exakt samma ställe som förut och om de inte såg den på urinvägsöversikten var de tvungna att operera. Det skulle innebära att de går upp via urinröret(aj!) och, med läkarens ord, snittar upp urinledaren mellan njure och urinblåsa där stenen ligger. Sen ersätter som urinledaren med ett plaströr. Det vill jag verkligen inte! Men, om de ser stenen på urinvägsöversikten så kan jag slippa det och det blir sprängning utifrån istället, låter inte heller skönt men jag tycker det ändå låter bättre. Så nu håller jag tummarna för det! Jag slipper gärna en till operation, har varit nog med såna för en lång framtid!

Annars så har jag haft möte med fk och AMS, och fr.o.m. 16 april går min praktik över till arbetslivsinriktad rehabilitering! Egentligen ingen skillnad mot det jag har nu, är mest bara att det är i annan regi, samt att jag kan få anpassat skrivbord och stol från dem. Jag hoppas det kommer bli bra det här, verkade vara en vettig arbetsförmedlare så det känns skönt.

På jobbet går det bra! Trivs så himla bra å känner att jag lär mig mer och mer, förstår massa mer juridiska saker och får bättre självförtroende dag för dag. Jag kan faktiskt, det trodde jag inte.

Ett år sen mamma dog

För 12 minuter sen var det exakt ett år sen mamma dog. Det här dygnet har varit otroligt tungt. Jag låg och grät hela natten, sov två timmar och sen halvsov jag två till innan jag tog mig upp och åkte till jobbet. Hade inte åkt om jag inte skulle ha en bevittning ensam så hade behövt boka om den och det kändes som det var lika bra att få det gjort.

Har inte gått på full fart alls, orken har inte funnits. Älskade E-M kom in med blommor och de på mäklarsidan bjöd in mig på fikat och vi satt och pratade allmänt. Har haft en jättefin dag på så sätt och äldsta syster bjöd mig och pappa på middag så vi slapp vara ensamma. Riktigt omtänksamt av henne.
Sen jag kom hem har jag bara gråtit och gråtit, tårarna tar aldrig slut!! Ångesten ligger och gnager i bröstet, längesen jag hade så stark ångest som nu, blir nog att ta en lugnande så jag förhoppningsvis får sova nånting…

Längtan till maj/juni

Ja, i maj/juni händer det grejer minsann. Min kära syster bär nämligen på inte bara en, utan två skatter i magen!! Lilla(som för övrigt inte är så liten längre utan 5 år) E ska bli storebror åt tvillingar! Som vi längtar! De två busarna i magen gav mig varsin födelsedagsspark, så underbart mysigt att få känna buffandet å puffandet. Längtar snart ihjäl mig tills jag får träffa de små underverken.
Syster har precis slutat jobba nu, magen är i vägen när hon har patienter så det går inte så bra längre. Hoppas hon kan varva ner lite nu för det har hänt lite väl mycket runtomkring dem med sjukdomar och elände.

Min sömn är helt åt skogen nu, väntar fortfarande på besked om licensansökan gick igenom för att få melatonin. Läkaren sa att det skulle gå fort, var hos honom på en fredag(för 2,5 vecka sen) och han sa att han borde ha svaret på onsdagen efter… Men som vanligt håller de inte vad de lovar. Är så less att vänta nu, både vad gäller detta och även njurstenen. Tålamod är en av sakerna som behövs för att orka vara sjuk, det är en sak som är säker!!

Tack och lov för min underbara handläggare på försäkringskassan! Där sitter det inte i tjära minsann! Nästa vecka ska vi ha träff med arbetsförmedlingen angående att min praktik ska gå över till arbetslivsinriktad rehabilitering. Det var lite osäkert om jag då skulle få ha kvar henne som handläggare eller inte och jag tackar gudarna för att hon blir kvar! Den människan har ett hjärta av guld, det är så en sak som är säker!

Knäpp sömn och hockey

Ja sömnen blev det konstigt med efter nattens dokumentärtittande. Kunde inte somna förrän på morgonkvisten då tankarna snurrade på i ljusets hastighet. Saknaden efter mamma blev så påtaglig och jag grät hejdlöst. Har såna fina vänner, bland annat en som jobbade natten å hade lugnt, så han kom förbi och satt hos mig i nån timme, är så tacksam över den hjälp jag får av de jag har runt mig, vore ingenting utan dem!

När jag väl somnade så sov jag, hårt! Vaknade inte till liv riktigt förrän runt fyra-tiden på eftermiddagen, sovit över vattengympan och hade flera missade samtal. Hoppsan! Så kan det gå.

Det var iallafall bara dags att kasta på sig kläderna och fräscha upp sig, för idag så var det dags att premiärbesöka ”nya” arenan(som stått färdig i ca 5-6 år) för hockeymatch. Jag har inte vågat mig dit tidigare så sociala fobin satt stopp men nu var det dags! Åt middag med två kompisar innan och sen åkte vi ner till arenan och fy så kul det var! Det var jobbigt med såklart men ja försökte att inte titta runt på allt folk så mycket utan koncentrerade mig på isen å det funkade riktigt bra! Kul oxå att de vann, men sen när det var dags att lämna arenan så blev det riktigt jobbigt, så mycket folk på så liten yta triggade ångesten rejält och jag var på väg att svimma men det gick vägen. Så nu har jag gjort det och jag hoppas det blir fler gånger jag känner att jag vågar!

För några veckor sen pratade jag med min vän tillika chef angående framtiden, om att jag för första gången sen mamma fick sin diagnos känner en framtidstro och framtidshopp! Jag har börjat drömma om att det finns en framtid och att jag kan göra nåt av den. Jag vågar kanske inte fullt ut än men det är ändå många steg framåt jämfört med för ett halvår sen. Jag längtar så tills jag är fri från sjukdom å psykisk ohälsa å kan vara en ”fungerande” människa igen. Något jag aldrig kunnat drömma om för fem år sen. Tänk om jag bara kunde få ordning på sömnen, då skulle mycket vara vunnet!

Alzheimers: Förlorade minnesbilder

Ser just nu på SVT 2, en dokumentär började för en halvtimme sen om alzheimers och jag känner mig tvungen att se den, det gör ont och tårarna rinner men det är på nåt knepigt sätt ett band till mamma.

När dom visar början av förloppet så känner jag igen allting, hur det började för mamma och jag gråter för jag ser sorgen i ögonen på de anhöriga, jag ser paniken i de drabbades ansikten. En dam de visar just nu har vanföreställningar precis som mamma hade. Allting var så verkligt för henne, och det är samma för den här damen. Nyss sa hon ”det här är inget liv”, och jag såg verkligen hur ont det gjorde och det får mig att minnas mamma som sa ”åh jag vill dö”.

En man de visade tidigare hade starka åsikter om att den dagen han börjar tappa sin personlighet skulle han ta livet av sig. Precis så resonerar jag om jag kommer få alzheimers. Jag vägrar låta det gå så långt som det gjorde för mamma. Det är verkligen inget värdigt liv.

 

Förutom detta har jag haft en väldigt trevlig helg, har haft en av mina närmsta vänner på besök, hon flyttade för några år sen 40 mil härifrån och det är inte alltför ofta hon kommer hit, så det har varit väldigt kul. Sen hade jag middag för familjen, en farbror och henne i fredags, vi var 11 st i min lilla lägenhet och det gick hur bra som helst.

 

Fick brev från kirurgen i fredags med. Han vill avvakta och se ifall stenen kan komma ut av sig själv, ska avvakta två veckor till och göra en ny skiktröntgen. Jag vill inte vänta mer, värken är så jobbig, den har börjat eskalera igen, hjälper inte med diklofenak, men vill inte ta den starka tabletten heller förrän det är riktigt överjävligt…lustigt att två läkare rekommenderat op men en säger nej å då blir det så…men jag orkar inte tjafsa, vet att jag får hjälp ifall jag åker in till akuten men det är inte så illa än…

 

Nu gråter jag så mycket att jag inte ser vad jag skriver så är nog dags att sluta

 

 

Huslighetsgenen finns hos mig med tydligen!

Det trodde jag aldrig, men efter dagens fix får jag nog ändå säga att den finns där.

Jag har gjort två älgstekar, handlat resterande ingredienser inför morgondagens middag samt bakat två tårtbottnar. Ska bjuda 10 pers på middag och tårta. Har, efter jag nu fått mitt köksbord, precis plats åt oss allihop! Visst, vissa får sitta i soffan och äta å två andra med ryggen mot allihop, men vi får plats! Så mycket roligare att bjuda hemma hos sig själv än göra som förut och dra allt pick och pack hem till pappa. Numera har jag ju ett hem att vi stolt över, det hade jag ju inte förut.

men mamma, älskade mamma, du saknas mig så otroligt mycket. Det här blir första födelsedagen utan dig, hade du funnits i livet hade vi varit hemma hos dig och pappa och firar, så du fått vara med. Även om du inte kunde säga det så såg jag i ditt ansikte att du njöt när alla barn och barnbarn var samlade. Å tänk att i maj kommer du bli mormor åt tvillingar men du kommer inte få uppleva det:(